Par i konflikt- eller dramatriangel

Hamnar du ofta i konflikt? Då kan du vara fast i en dramatriangel.

Hamnar du ofta i konflikt som tvingar in dig i roller du inte vill ha, verkar upprepas och sällan får någon lösning? I så fall är det antagligen en eller fler dramatrianglar du är indragen i.

Konflikter uppstår i alla relationer och brukar leda till att man finner en lösning och går vidare, men så finns de konflikter där mönstren upprepar sig. Där du och din partner, din förälder, chef, kollega, partner eller vän, tar på er samma roller gång efter gång utan att någon av er kommer nån vart.

När konflikter upprepar sig skapar det efterhand en känsla av maktlöshet och frustration. En upplevelse som förvärras när man lär sig känna igen mönstret, vill bryta det men trots det faller in i spelet och tar på sig en roll man inte vill ha. Då är det lätt att då tro att man för evigt är dömd att ha dåliga relationer, att alla arbetsplatser är dysfunktionella, att det är hopplöst att få bra vänner. Om du känner du igen dig i det här kan du vara fast i en dramatriangel.

Dramatrianglar kan uppstå i alla relationer, men det går att ta sig ut ur dem och undvika att dras in i nya. För att klara det behöver du förändra hur du hanterar konflikter.

Själv lärde jag mig om dramatriangeln när min dåvarande handledare gav mig boken TA – En metod att leva lättare. Det var tidigt 90-tal och utan jag hade en aning om det, skulle den hjälpa mig förstå varför jag och min dåvarande partner var så ofta i konflikt med varandra och hur jag själv bidrog till situationen. Jag kunde också se möjligheter att förändra vårt förhållande så att vi kunde få ett slut på konflikterna och leva mer harmoniskt tillsammans.

Vad är en dramatriangel?

Dramatriangeln beskriver tre olika roller som personerna i relationen kan befinna sig i: Räddare, förövare och offer. Rollerna representerar vårt beteende i konflikten, inte den vi är. Det är tydligt eftersom man börjar med en roll, men byter under den pågående konflikten vilket får relationens dynamik att förändras. Om en person är förövare och den andra offer så kan förövaren skifta roll under konflikten och istället bli räddare. Senare kan offret skifta sin roll och bli förövare.

Rollskiftena gör konflikten diffus och får de inblandade att känna sig förvirrade och missförstådda. Ju oftare rollerna skiftar, desto mer dramatisk kommer konflikten att vara.

När man tar på sig en roll som räddare, förövare eller offer så rikta man automatiskt uppmärksamheten på en aspekt av relationen samtidigt som andra aspekter av relationen mörkläggs. Relationen som helhet kommer då att nedvärderas. Vinsten för var och en är att relationen inte ifrågasätts – det vill säga de behöver inte ta hänsyn till relationen som helhet och slipper anstränga sig för att få den att fungera eller lämna den. De slipper också möta smärtsamma insikter om att deras grundläggande övertygelse om sig själv inte stämmer med verkligheten.

Dramatriangelns roller

Av de tre rollerna man växlar emellan trivs man vanligen bäst i en av dem.

Offret

Offret i dramatriangeln är inget verkligt offer, utan någon som känner sig som ett offer, eller beter sig som ett. En person som tar på sig offerrollen beskriver gärna sig själv som svag och hjälplös, förminskar sig själv och sin förmåga att tänka, lösa problem och ta ansvar: “Det är synd om mig, jag ger upp.”

Utåt sett kan de ge sken av en person med dålig självkänsla, men det är inte alltid så.

Offret söker bekräftelse hos andra för sin situation, ofta med historier som ger en överdriven bild av hur överkörda de är, hur felaktigt behandlade de blivit och så vidare. Historierna kan innehålla negativa förväntningar och konspirationer som verkar stressande; “Självklart pratar dem bakom ryggen på mig”, “jag kommer garanterat få sparken”, “såklart hon träffar någon annan”, “…de gjorde verkligen så mot mig.”

Med sitt beteende bjuder offret in räddaren, och ibland förövaren, i sitt drama. Det finns en dragningskraft mellan offret och dessa roller som gör det intressant för dem att föra dialog enligt dramatriangeln: “Jag är inte ok, men alla andra är det.”

Verkliga offer, till exempel från olyckor, skiljer sig bland annat genom att de visar tacksamhet mot sina räddare. Offer som är fast i dramatriangeln har ett bottenlöst behov av hjälp som inte är möjligt att tillgodose – så nån känsla av genuin tacksamhet kommer inte att uppstå. De har också själva skapat situationen de befinner sig i, medan verkliga offer inte gjort det. I rollen som offer gör man heller ingen verklig ansträngning att komma ur sin situation. Det verkliga offret vill däremot så snabbt det går upphöra vara ett offer. 

Förövaren

Förövaren tar inte på sig något ansvar utan riktar istället ett anklagande fingrar mot sitt offer; “Allt är ditt fel.”. De är arga och försöker man argumentera kommer de kritisera, hota och skambelägga för att du ska erkänna din skuld och be dem om ursäkt. “Du är inte ok, men jag är det och därför ska du göra som jag säger.”

Förövaren vill få igenom sin åsikt till varje pris, vilket får de negativt inställda till kompromisser, feedback och all form av förändring som ligger utanför deras egen linje. Förövare är ofta i konflikt där målet är att övertrumfa dig och ta hem vad de kan till sig själva. Förövarens svaghet är att rollen i grund och botten handlar om att dölja deras egen omedvetna rädsla att förlora kontrollen och själva bli offer.

Räddaren

Räddaren känner sig ansvarsfull och ambitiös och strävar efter att andra ska känna sig bekväma, trygga och nöjda “Du behöver min hjälp!”. Vinsten för en räddare är mer diffus än den är för de andra rollerna. Klart är att de placerar sig själva i en fördelaktig position gentemot andra. För att ha möjlighet att hjälpa behöver de också hitta andras svagheter. På den negativa sidan finns alltså en tendens att räddaren omedvetet nedvärderar andras förmåga att ta ansvar för sig själva: “Du är inte ok, men jag är snäll och kommer hjälpa dig”

Räddarens svaghet är att självkänslan är knuten till att hjälpa andra och vara behövd. Blir de inte bekräftade kan de känna sig värdelösa. De säger sällan ifrån om de själva blir kränkta. Räddare brukar ses som vänliga människor och är ofta omtyckta, generösa och uppskattade. Risken för de själva är att hamna i en överdriven räddarroll eftersom den i längden leder till bitterhet, stress och utbrändhet. Exempel kan vara när någon hjälper andra utan att först fråga eller utan att ha blivit ombedd. Ju starkare en person präglas av räddarrollen, desto svårare kommer det vara att säga nej och låta bli att göra sådant de egentligen inte vill göra. De kan också oroa sig mycket för andra.

Hur en dramatriangel inleds

Det sägs att konflikter är som att dansa tango – man måste vara två för att det ska fungera, och precis som i tango är det någon som bjuder in i dramatriangeln. Inbjudan sker när en person tar på sig rollen som offer med ett behov av att bjuda in en annan person i sin situation – och oftast är det räddaren som är den som är lättast att få att spela med. Det är viktigt att förstå att rollerna inte är statiska utan föränderliga och att olika scenarier kommer att utspela sig. Ett offer kan attackera sin räddare, en räddare kan växla till förövare om de känner sig utnyttjade, en förövare kan bli ångerfull och byta till offerrollen och så vidare.

Som socialt spel upplevs dramatriangeln som en trygghet för de inblandade, men trots det så kommer alla inblandade i slutändan att må dåligt.

Medberoende

En relation som består av två oföränderliga roller kallas för att de är medberoende till följd av att de inblandade har underförstådda överenskommelser med varandra som de är beroende av. Till exempel så lever offret och förövaren ut den sinsemellan underförstådda överenskommelsen “Om du blir den jag vill att du ska bli, så kommer jag att älska dig.” När offret och räddaren har är medberoende till varandra så lever de ut överenskommelsen “Vi har ett unikt band mellan oss.” När förövaren och räddaren är medberoende till varandra lever de ut överenskommelsen “Du klarat dig inte utan mig.”

Prenumerera

Få artiklar om mental hälsa och erbjudanden direkt vid publiceringen det är allt.

Att stoppa dramat

Vi kommer röra oss runt i triangeln tills någon av de inblandade bryter mönstret och börjar kommunicera tydligt, ärligt och med fokus på att lösa konflikten. För att göra det möjligt måste du först förstå vad det är som händer, vilken din favoritroll är, hur du blir inbjuden i dramatriangeln och hur du beter dig när du väl är där. Utan att förstå din egen roll, kommer du inte kunna bryta dig ur dramat.

Principen är enkel. Ignorera de inbjudningar du får om att delta i dramatrianglar. Du kan låtsas att du inte hör, sluta förstå inbjudningarna så som de är menade och ge istället ett annat svar. Du kan försöka kontra med något som får motparten att inse att de intagit en extrem position (utan att du säger det till dem). Det viktiga är att du slutar ta på dig rollen som offer, räddare eller förövare. I transaktionsanalys kallar man det för att röra sig till mitten av triangeln.

I mitten finns delar av triangelns alla hörn och där kan du hitta en plats där känslighet, medkänsla och ansvar kan få utrymme, samtidigt som du kan fokusera på att lösa konflikten – även om lösningen skulle innebära att du drar dig ur.

En vän till mig brukade ringa och klaga på alla möjliga problem. Historierna han berättade handlade i regel om olika konspirationer som han ville vi skulle förenas i (Han var ett offer och bjöd in mig att vara räddare). Jag lyssnade empatiskt utan att varken avvisa eller hålla med. Istället ställde jag försiktiga frågor som ledde honom in på spår där han fick utveckla andras position. När han fått ur sig sitt, hade han sällan tid att fråga något om mig och mitt liv – han fick inte gehör för sitt behov att hitta en räddare och tröttnade. Just den här vännen tror jag föll offer för de negativa sidorna med social media, för han var inte alltid så som jag beskriver, men det är en annan historia. Vi har fortfarande kontakt men mer sporadisk än förr. Jag har lärt mig att det är lättare att få kontakt om det jag själv ringer upp. När han ringer kan jag därför säga att jag bara har ett par minuter – “Var du nåt särskilt, kan jag ringa upp senare?”

Det här kan du göra från din primära roll

Känner du mest igen dig i rollen som offer så är det din egen röst till dina tankar och din vilja som du behöver fokusera på. Samtidigt behöver du också träna dig i att ta större eget ansvar – i stort som smått. Vanan att överlåta ansvar på andra kommer vanligen från rädslan att förlora det som ansvaret gäller eller misslyckas med uppgiften, göra saken värre och få skulden för det.

Inför en situation kan du pröva att ställa dig själv frågan, vad är jag villig att riskera för att [ – – – ] ska hända? Som offer är det lätt att känna hopplöshet inför en sån uppgift. Det är helt naturligt och din största utmaning att övervinna den känslan. Du måste arbeta bort den underliggande övertygelsen om din egen otillräcklighet och börja bygga upp ditt självförtroende. Det enda sättet du kan lyckas med det är lösa dina egna problem och få erfarenhet av att du kan. Träna upp din förmåga att beräkna risk, räkna med att du misslyckas och acceptera eventuella misslyckanden innan du börjar med en uppgift. Istället för att ge upp och lämna över en uppgift eller problem till en räddare, be om specifik hjälp så att du kan komma vidare och avsluta på egen hand. 

Anta att du lagt ansvaret på din partner att ge utrymme för dig när ni umgås med vänner. Det har varit hans uppgift att bjuda in dig i småpratet. Du kan då ställa dig frågan, vilket pris är jag villig att betala för att småprata på ett bra sätt? Priset kan utryckas på många sätt, som pengar, negativa känslor, riskerade relationer, risk att misslyckas. Bestäm dig för ett pris du är villig att betala. Till exempel

  • Risk för misslyckande. Av tio tillfällen med småprat kommer jag lyckas med en, men det är ok. Efterhand räknar jag med att lyckas oftare.
  • Funkar det inte inom fyra veckor från idag kommer jag boka tid med en terapeut.
  • Jag är villig att betala 5000 kr för att kunna småprata.
  • Jag accepterar risken att bli dömd av andra.

Sök gärna terapeutisk hjälp.

Känner du mest igen dig i rollen som förövare är det kritiskt att du omvärderar din attityd mot andra. När du till exempel dömer någon annan för ett beteende du inte gillar, försök minnas ett tillfälle då du själv betedde dig på liknande sätt. Dömande handlar många gånger om en oförmåga eller ovilja att se andra orsaker till ett beteende än de uppenbara.

Jag minns en gång en kollega till mig som med förakt i rösten klagade på en student som somnat under en av hans föreläsningar. Han hade historien klar för sig: “Det syntes tydligt att han var ute och festade i går kväll.” Jag råkade känna till att studenten ifråga hade följt sin mamma till sjukhus kvällen innan och tillbringat natten på akuten tillsammans med henne. Istället för att skippa föreläsningen och åka hem och vila, hade han tagit sig ut till universitetet för att inte missa den.

Förövarens roll är framför allt ett försvar. Skyddet består i att du manipulerar dig själv att känna dig överlägsen och attackerar andra för att dölja dina egna svagheter och misstag. Genuin självkänsla kommer aldrig av att förminska eller döma andra, utan står stadigt i ärlighet gentemot dig själv inklusive alla dina svagheter.

Förövaren har att fråga sig själv, hur kommer jag att känna, tänka och bete mig när jag inte behöver använda konflikt som skydd, och se andra som ansvarsfulla och ok? Att komma fram till personligt svar på den frågan som grundar sig i egen erfarenhet är svårt och kommer ta tid. Sannolikt kommer du behöva stöd av en terapeut för att komma i mål.

Är din primära roll räddarens – ta inte på dig sånt du inte vill göra. Till exempel har många räddare för vana att lyssna alldeles för länge på släktingar och vänner som klagar eller skvallrar eller både och. Förutom att det i förlängningen riskerar att leda till en känsla av förakt, så är det krävande, tar tid och ger väldigt lite tillbaka. Om det är något du känner igen hos dig själv, tänk på förhand igenom vad du kan säga som tydligt men utan aggressivitet förmedlar att du inte längre vill lyssna på det sättet. 

Likartade exempel är att alltför ofta säga ja och bjuda på sin tid för att hjälpa andra; När någon är sjuk på jobbet ställer du upp, behöver en hund passas över helgen fixar du det och så vidare. Ytterligare ett exempel är att säga ja till att låna ut saker, pengar osv. 

Du är en resurs för andra och känner dig antagligen stolt över det, och kanske också tycker dig ha ett särskilt ansvar att hjälpa dem som behöver. Återigen så är det viktigt att du tar hand om dig själv och håller koll på om du känner dig trött, har ont någonstans eller bara behöver ta det lugnt. Du behöver lära dig att säga nej.

Att kliva ur räddarrollen kommer kännas ovant och du kan få skuldkänslor, ångest eller oro när du inte hjälper som du brukar. Det är normalt och kommer att gå över med tiden. Här är ett tips när du känner för att ta på dig rollen som räddare: Den bästa hjälpen du kan ge är att ge andra en chans att ta eget ansvar. Du kan se ditt nej, som att du erbjuder ett träningstillfälle, och det är faktiskt en mycket bra hjälp att hjälpa andra bli sin egen räddare.

Du kommer möta motstånd

När du förändrar ditt beteende kommer människor omkring dig att reagera. De kan se något positivt och stötta dig, men räkna med att en del hamnar i försvar eller känner sig sårade. Motståndet är naturligt, i synnerhet om du delar en dramatriangel med personen.

Går allt väl så kommer reaktionerna förhoppningsvis försvinna av sig själva i takt med att relationen förändras till det bättre. Jag skriver förhoppningsvis, för min egen erfarenhet av att dra mig drar ur och sluta spela med i dramatriangeln, ledde inte till att konflikterna automatiskt löste upp sig och allt blev bra – och då gick vi ändå hos mycket bra och erfarna parterapeuter för att försöka få det att fungera igen. Till slut gick vi skilda vägar, och det är ingens fel. Problemet var nog mer att det var rätt tid för mig att utvecklas, medan hon inte var redo för det. Vi var ofta i konflikt eftersom konflikterna hade en mening.

Den som lämnar sin roll kan tycka att hen har rätt till det – och jag håller med – det är positivt att utvecklas och alla bör sträva efter att leva mer sant med sig själv. Men även om man har all rätt på sin sida kan partnern uppleva sig orättvist behandlad och drabbad, “hej, vi hade en överenskommelse här och nu bryter du den. Det är inte ok, det är alldeles för utmanande för mig.”

Det är exempel på motstånd som kan vara svårt för en räddare att stå emot. I längden hjälper det emellertid ingen att ge efter och falla tillbaka i spelen.

Bakgrund

Dramatriangeln är en del av transaktionanalys (TA) som fokuserar på personlighet, social interaktion och terapeutisk förståelse. Dramatriangeln används i TA för att förstå de spel människor spelar med varandra och vilka roller de tar i dessa spel. Den utvecklades på 1960-talen av Stephen Karpman M.D.

Not: Boken jag nämner i början, TA – En metod att leva lättare av James et al, utgavs 1980 och är definitivt slut på förlag, men har du tur kan du hitta den på något antikvariat eller Bokbörsen.

Top image by Tumisu from Pixabay

Relaterade artiklar

Så tar du kontrollen över din ilska

Ilskan är en viktig känsla som ofta sätter krokben för oss. Vi försöker ofta sopa den under mattan – den måste få uttryckas. Det är en kraft som behövs för skapa förändring och rätta till det som är fel. Ilska finns för att ge oss motivation, styrka och riktning. Den är en livskraft.

Ilska är alltså nödvändig, men den behöver inte vara otyglad. Den kan hanteras och användas på ett för alla bättre sätt än bara rå kraft som spretar och förstör. Lär vi oss inte hantera den, så kommer det märkas allra tydligast i relationer, där är det lätt att fastna i mönster som är svåra att bryta sig ur utan att relationen själv avslutas.

Sex saker du kan göra för att hitta tillbaka till din livsglädje

Att tappa livslusten leder till nedstämdhet som kan glida över i depression. Här är de 6 viktigaste sakerna du kan göra för att undvika det och få tillbaka och underhålla din livsglädje: Lär dig hantera det som stressar dig, få ordning på din dygnsrytm, se med humor på svårigheterna, bättra på självkänslan, ta hand om dig själv med bra mat, motion och umgås mer med dem tycker om.

ABC i stresshantering med tio steg till ett lugnare liv

Det bästa du kan göra för att få ett lugnare liv att ta reda på orsakerna till varför du är stressad och göra något åt dem.
Följer du dessa tio steg kommer du få ett lugnare förhållningssätt till det som stressar dig. Det är nödvändigt för att få utrymme och energi till att få bort det som stressar och skapa en permanent hållbar livssituation.
Stegen är grundläggande och något som alla, nästan oavsett sin livssituation, då och då har glädje av att läsa igenom.

Kommentarer

Click to access the login or register cheese

Du har läst mer än två artiklar den här månaden

För att fortsätta behöver du ett medlemskap

Hej 👋🏼

Fråga om vad du vill eller ge feedback. Vill du bli uppringd, skriv namn och nummer. Vi svarar vanligen inom nån timme mellan 8 och 17 vardagar.

Subscribe
Samtycke*
Detta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat.