Anknytningsmönster

Det anknytningsmönster vi utvecklar under barndomen lägger grunden för hur vi kommer relatera till andra även i vuxen ålder, särskilt de relationer som är viktigast för oss.

När barn föds utvecklar de en relation till sina föräldrar eller till den som står barnet nära. Denna tidiga anknytning betyder oerhört mycket för barnets utveckling och framtida relationer. Hur tryggheten under barnets två första år ser ut påverkar hur personens framtida relationer kommer att upplevas och utvecklas.

Fyra anknytningsmönster

De anknytningsmönster vi bildar i vår barndom är relativt beständiga genom livet men är fortfarande möjliga att förändra. Alla anknytningsmönster är individuella men man har tydligt kunna se gemensamma drag som gjort det möjligt att gruppera de i fyra kategorier med olika särskiljande egenskaper.

De flesta människor har tillägnat sig ett anknytningsmönster som tillhör någon av de tre första kategorierna.

• Trygg
• Otrygg undvikande
• Otrygg ambivalent
• Otrygg desorganiserad

Trygg anknytning

Ett tryggt anknytningsmönster kännetecknas av att föräldern är närvarande och lyhörd för barnets känslomässiga behov. Föräldern förstår barnets behov av närhet och kärlek men samtidigt tar emot barnets behov av att få röra sig bort och utforska världen. Barnet litar på att föräldern finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.

På det här sättet lär sig barnet att ta hand om sina egna känslor, på egen hand och/eller med hjälp av andra. Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.

Otrygg undvikande

En otrygg undvikande anknytning har uppstått genom att föräldern konsekvent har avvisat barnets försök att få tröst och kärlek. Barnet har lärt sig att det inte är lönt att söka uppmärksamhet genom till exempel gråt och uppsträckta armar utan att det snarare skapar större avstånd. Personer med otrygg undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan försöker klara sig själva. På egen hand stänger personen av sitt “anknytningssystem” för att undkomma smärtsamma känslor av övergivenhet.

Som vuxen kan otryggt undvikande vara svår att komma inpå livet eftersom de ofta drar sig undan när de upplever krav på närhet.

En undvikande anknytningsstil kan ta sig uttryck i en strävan att göra sig känslomässigt oberoende av andra. De stänger av eller undertrycker sina behov av närhet och kärlek.

Närhet signalerar fara i deras tankemönster, eftersom de omedvetet förväntar sig att närhet kommer leda till känslomässig övergivenhet. Smärtan som förväntas leder till att personen undviker närhet i relationer och kanske relationer över huvudtaget. De kan också dölja sina egna behov bakom ett överdrivet omhändertagande av andra, en ganska extrem form av självreglering. Personer med ett undvikande anknytningsmönster kan också ha svårt att vända sig till andra för hjälp och förståelse.

Otrygg ambivalent

Barn med otrygg ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Föräldern svarar nyckfullt och oförutsägbart på barnets signaler. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla.

Det känslomässiga samspelet utgår från förälderns behov. Genom detta oförutsägbara beteende knyts barnet hårt till föräldern och barnets självständighetsutveckling hämmas. Barnet har inte “råd” att släppa föräldern ur sikte. I nära relationer i vuxen ålder så skrämmer de ibland iväg andra med sin starka önskan om närhet eller är så rädda att bli övergivna och undviker istället nära relationer.

Som vuxen kan man också få svårt att reglera sina egna känslor utan vill ständigt ha hjälp från andra med ett kanske uppförstorat behov av bekräftelse. Impulser till självständighet och oberoende väcker ångest. Kärnan i detta anknytningsmönster är det överdrivna beroendet av andra och bristen på tilltro till sin egen förmåga.

Otrygg desorganiserad

Barn som växer upp med fysisk eller psykisk misshandel brukar utveckla detta anknytningsmönster. Det tar sig i uttryck att personen både har svårt att vara nära och ha avstånd. Båda sidor blir smärtsamma när föräldern inte på något sätt lyssnat till barnets signaler.

Ofta bär föräldern med sig svåra upplevelser från sin egen barndom och kan därför inte tolka sitt barn på rätt sätt. De kanske blir arga när barnet gråter till exempel.

Situationen leder till att barnet upplever föräldern som skrämmande. Trots en skrämmande miljö kommer barnet knyta an till sin förälder vilket i vuxen ålder leder till besvärliga relationer.

Av Björn Granberg ~ läst av 27 personer sen 4 mars 2023.

Vi matchar dig mot en terapeut som motsvarar din profil och dina önskemål. Skulle valet inte kännas rätt är du fri att avsluta utan att uppge skäl. Från 545 kr per 45 min session. Gratis första samtal. Visa matchningsformulär.